Från och med idag kan ni finna oss på:

RUBYANDEMERALD.SE

Minns inte när jag köpte ett ”färgglatt” plagg sist och det här har alltid varit så långt bort min stil man kan komma. Men skiter man i att dressa upp den med massa strass och hollywoodlockar, och kör på läder, fransar och klackar från hell i stället så får den en helt annan look. Det enda som fattas är den stora, svarta slokhatten, som även ekar med sin frånvaro i min garderob… Måste nog ha en sån också. Ja, det måste jag. HEHE!

NYÅRSAFTON!

Vad ska man göra om man är höggravid och väntar barn vilken sekund som helst? Jag är jättesugen på att handla dyr, god mat och bara njuta här hemma med Robin, men ska man få tag i något värdigt att äta så måste jag ju handla det nu, innan det tar slut i affärerna. Men tänk om jag ska föda imorgon då? Då har jag handlat mat för massa pengar, som istället kommer ligga och bli förstörd och det är en investering som jag tyvärr inte har råd med…

Sen känns det otroligt tråkigt om jag skiter i att handla och anstränga mig, och så BLIR DET INGET barnafödande och vi får käka köttbullar som nyårsmat. Hmmm…

Any help here?

TVn är varm och skön.

Det är alltså idag som vi har beräknad förlossning, men någon bebis syns inte till!

Roligast var när jag fick frågan på stan, när det var dags alltså, ”idag”-svarade jag och fick en minst sagt chockad blick tillbaka.

Har inget hänt innan måndag så har vi i alla fall tid för igångsättning då kl:08.00. Bara så ni vet.

Köpte tyg för 250 bagis och tänkte göra något stort.
This was the result.

Handsydd flyga i velour och spets.

Jag har köpt en tröja som är en jacka som är en skjorta som har ett tryck som har inspirerat mig att måla en satans uggla. Så här långt har jag kommit. Visst syns det att det är en uggla visst gör det visst gör det? Nej, jag vet att det inte syns ett dugg att det är en jävla uggla. Men det är för att jag har överexponerat bilden så in i helvete att alla blyertslinjer försvann. Fast man kan visst fortfarande se det där ankaret under ugglefanstyget. Jävlar vad surrealistiskt och skithäftigt jue!!!11one Nej, jag vet att det inte är så häftigt. Men det är vad det är. En uggla i kofta. Det är ju populärt med ugglor nuförtiden. Så köp den vetja.

Så står den äntligen färdig. Jag började pilla på den i redan i januari 2010 och jag har inte haft inspiration att göra klart den förrän nu. Men färdig blev den till sist. Jag tror inte jag kommer måla något liknande igen då jag föredrar svartvitt (se: Posthuman) eller väldigt färgglatt (se: The Owls are not What They Seem) och det här alldeles för mörkt för mig.

King of Sun är 40 x 100 cm  och målad med akryl och tusch. Givetvis är den till salu för den som vill ha en fet svastika på väggen. Notera dock att symbolen inte ska förväxlas med nynazistiskt dravel så är du lagd åt det hållet kan du hålla käften. Men uppskattar du svastikans ursprungliga betydelse eller helt enkelt tycker att det är en fin tavla kan du ju lämna ett bud.

Som att stå i ett fullsatt rum och skrika lungorna ur sig, utan att någon reagerar.

När läkaren igår sa att ingenting hänt, och att vi skulle vänta ytterligare en vecka så gav jag upp. Min enda tanke var ”jag vill inte mer”. Jag vill inte det här.
Jag ville bara resa mig och fly där ifrån, och lämna allt.
Jag kunde inte se på läkaren, än mindre svara henne.
Robin talade om för henne att han skulle prata med mig, och läkaren lämnade rummet.

Sedan kom paniken.

”Förstår ni inte att det kommer gå åt helvete?!”
”Förstår ni inte att ni måste ta ut henne nu, annars kommer hon inte klara sig?”
”Vi kommer att dö!”

Jag ville skrika och sluta andas samtidigt. Det kändes som jag låg fastkedjad i sängen, väntandes på en dödlig injektion. Släpp mig!!!

Men jag kan inte fly från mig egen kropp. Långsamt började tankarna samla sig igen, och Robin, som försökt få kontakt med mig länge, lyckades komma in.

Då kom skammen.
”Fy fan vilken fruktansvärd människa jag är som känner så här.”
”Varför kan inte jag relatera till mitt barn?”
”Varför kan jag inte bara vara lycklig?”

Vi pratade med varandra länge, och jag berättade. Jag berättade hur det känns på riktigt.

Efter att ha haft tre missfall och varit sjuk under en längre tid, så har jag noll tillit till min kropp.
Enligt mig är den en dödsfälla, och varje gång som Tintin inte rör sig där inne, eller som det gör ont eller vad som helst, så blir jag livrädd. Då är jag helt säker på att hon inte lever längre, eller att något är fel.
Jag har känt mycket nu på senaste tiden, när det har varit extra jobbigt, att jag har haft väldigt svårt att relatera till det som händer. Allt känns så abstrakt, och helst vill jag inte tänka på det alls. För jag är redan inställd på att det här kommer att gå åt helvete.

Min kropp kan jag inte kontrollera, och den har gjort mig så mycket ont. Jag har kunnat acceptera det, när det har skadat mig själv. Men nu är jag inte ensam längre, och jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv som något hände mitt barn.
Då ser jag hellre att de plockar ut henne ur mig. För hon är inte säker i min kropp. ”Bara en vecka till” känns osm ett hån. Varför förstår ni inte? Hon mår ju inte bra i mig! Min kropp är farlig för henne!

Det här har jag gått och burit inuti mig, utan att veta vad det är eller hur jag ska hantera det.
Jag har inte förstått varför inte jag kan slappna av och bara njuta som alla andra, och varför jag känner mig så totalt värdelös.

Nu vet jag varför, och vad jag förstått så är det helt normala känslor och tankar, och även om det inte hjälper mig så kan jag i alla fall lära mig att förstå dem och främst lära mig andas igen, nu när jag vet var det här kommer ifrån.
Nu vet jag varför jag inte kunnat relatera till mitt barn. För att det gör för ont. För att jag vetat (i mina tankar) att jag aldrig kommer att få hålla henne.

Jag vet att Tintin mår allra bäst inuti i min mage.
Jag vet att jag ska släppa det här och bara slappna av.
Jag vet det här, så ni behöver inte berätta det för mig.

Jag hoppas bara att genom att berätta det här, så kanske andra människor i min situation kan känna igen sig och få hjälp.

För mig så hjälper det att prata om det, för då accepterar jag att det finns ett problem och då kan jag se på den från en annan vinkel. Problem-orsak-lösning.
Det svåraste är att acceptera mig själv och mina känslor, för enligt mig och min utopiska drömvärld, så måste jag vara perfekt. Hela tiden. Bevisa för alla, framför allt min familj, att jag klarar det här bäst själv.

Jag hoppas att jag kommer ett steg längre genom att exponera det här. Jag kräver inga råd.
Det här är bara för min egen skull. För att jag ska kunna läsa mina ord och se dem utifrån mig själv.