ELVIS HAS LEFT THE BUILDING

Dear folks and followers,

Från och med idag kan ni finna oss på:

RUBYANDEMERALD.SE

Sålt!

Lyckades sälja två tavlor på rekordtid. Det rör sig om ett stycke kasettband och ett främmandefientligt lejon (egentligen inte alls främmandefientligt men det är roligt att göra brunskjortereferenser. Särskilt som lejonet är brunt.) som sålts iväg och kvar står nu enbart denna gamla pärla. Någon som vill ha skiten? Hojta!

My new dress

Nu är vi ett problem kort i alla fall!
Jag har nämligen suttit och småsurat hela dagen över att jag aldrig får avin på min Nellybeställning, eftersom den bl.a. innehåller min tänkta nyårsoutfit men så chasade jag ut Robin till brevlådan i fall att de kanske lagt den där (vilket de ALDRIG annars gör), och jo men visst! Där låg ju mitt paket!

Minns inte när jag köpte ett “färgglatt” plagg sist och det här har alltid varit så långt bort min stil man kan komma. Men skiter man i att dressa upp den med massa strass och hollywoodlockar, och kör på läder, fransar och klackar från hell i stället så får den en helt annan look. Det enda som fattas är den stora, svarta slokhatten, som även ekar med sin frånvaro i min garderob… Måste nog ha en sån också. Ja, det måste jag. HEHE!

Nyårsproblem

Jag har ett problem och jag önskar höra åsikter om detta.

NYÅRSAFTON!

Vad ska man göra om man är höggravid och väntar barn vilken sekund som helst? Jag är jättesugen på att handla dyr, god mat och bara njuta här hemma med Robin, men ska man få tag i något värdigt att äta så måste jag ju handla det nu, innan det tar slut i affärerna. Men tänk om jag ska föda imorgon då? Då har jag handlat mat för massa pengar, som istället kommer ligga och bli förstörd och det är en investering som jag tyvärr inte har råd med…

Sen känns det otroligt tråkigt om jag skiter i att handla och anstränga mig, och så BLIR DET INGET barnafödande och vi får käka köttbullar som nyårsmat. Hmmm…

Any help here?

TV-katten

TVn är varm och skön.

Bf+0

Magen bf+0

Det är alltså idag som vi har beräknad förlossning, men någon bebis syns inte till!

Roligast var när jag fick frågan på stan, när det var dags alltså, “idag”-svarade jag och fick en minst sagt chockad blick tillbaka.

Har inget hänt innan måndag så har vi i alla fall tid för igångsättning då kl:08.00. Bara så ni vet.

Flugan

Köpte tyg för 250 bagis och tänkte göra något stort.
This was the result.

Handsydd flyga i velour och spets.

More than meets the owl

Jag har köpt en tröja som är en jacka som är en skjorta som har ett tryck som har inspirerat mig att måla en satans uggla. Så här långt har jag kommit. Visst syns det att det är en uggla visst gör det visst gör det? Nej, jag vet att det inte syns ett dugg att det är en jävla uggla. Men det är för att jag har överexponerat bilden så in i helvete att alla blyertslinjer försvann. Fast man kan visst fortfarande se det där ankaret under ugglefanstyget. Jävlar vad surrealistiskt och skithäftigt jue!!!11one Nej, jag vet att det inte är så häftigt. Men det är vad det är. En uggla i kofta. Det är ju populärt med ugglor nuförtiden. Så köp den vetja.

King of Sun

Så står den äntligen färdig. Jag började pilla på den i redan i januari 2010 och jag har inte haft inspiration att göra klart den förrän nu. Men färdig blev den till sist. Jag tror inte jag kommer måla något liknande igen då jag föredrar svartvitt (se: Posthuman) eller väldigt färgglatt (se: The Owls are not What They Seem) och det här alldeles för mörkt för mig.

King of Sun är 40 x 100 cm  och målad med akryl och tusch. Givetvis är den till salu för den som vill ha en fet svastika på väggen. Notera dock att symbolen inte ska förväxlas med nynazistiskt dravel så är du lagd åt det hållet kan du hålla käften. Men uppskattar du svastikans ursprungliga betydelse eller helt enkelt tycker att det är en fin tavla kan du ju lämna ett bud.

Att våga släppa

Att få ännu ett (i mina öron) negativt besked, var som att uppleva total hopplöshet.

Som att stå i ett fullsatt rum och skrika lungorna ur sig, utan att någon reagerar.

När läkaren igår sa att ingenting hänt, och att vi skulle vänta ytterligare en vecka så gav jag upp. Min enda tanke var “jag vill inte mer”. Jag vill inte det här.
Jag ville bara resa mig och fly där ifrån, och lämna allt.
Jag kunde inte se på läkaren, än mindre svara henne.
Robin talade om för henne att han skulle prata med mig, och läkaren lämnade rummet.

Sedan kom paniken.

“Förstår ni inte att det kommer gå åt helvete?!”
“Förstår ni inte att ni måste ta ut henne nu, annars kommer hon inte klara sig?”
“Vi kommer att dö!”

Jag ville skrika och sluta andas samtidigt. Det kändes som jag låg fastkedjad i sängen, väntandes på en dödlig injektion. Släpp mig!!!

Men jag kan inte fly från mig egen kropp. Långsamt började tankarna samla sig igen, och Robin, som försökt få kontakt med mig länge, lyckades komma in.

Då kom skammen.
“Fy fan vilken fruktansvärd människa jag är som känner så här.”
“Varför kan inte jag relatera till mitt barn?”
“Varför kan jag inte bara vara lycklig?”

Vi pratade med varandra länge, och jag berättade. Jag berättade hur det känns på riktigt.

Efter att ha haft tre missfall och varit sjuk under en längre tid, så har jag noll tillit till min kropp.
Enligt mig är den en dödsfälla, och varje gång som Tintin inte rör sig där inne, eller som det gör ont eller vad som helst, så blir jag livrädd. Då är jag helt säker på att hon inte lever längre, eller att något är fel.
Jag har känt mycket nu på senaste tiden, när det har varit extra jobbigt, att jag har haft väldigt svårt att relatera till det som händer. Allt känns så abstrakt, och helst vill jag inte tänka på det alls. För jag är redan inställd på att det här kommer att gå åt helvete.

Min kropp kan jag inte kontrollera, och den har gjort mig så mycket ont. Jag har kunnat acceptera det, när det har skadat mig själv. Men nu är jag inte ensam längre, och jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv som något hände mitt barn.
Då ser jag hellre att de plockar ut henne ur mig. För hon är inte säker i min kropp. “Bara en vecka till” känns osm ett hån. Varför förstår ni inte? Hon mår ju inte bra i mig! Min kropp är farlig för henne!

Det här har jag gått och burit inuti mig, utan att veta vad det är eller hur jag ska hantera det.
Jag har inte förstått varför inte jag kan slappna av och bara njuta som alla andra, och varför jag känner mig så totalt värdelös.

Nu vet jag varför, och vad jag förstått så är det helt normala känslor och tankar, och även om det inte hjälper mig så kan jag i alla fall lära mig att förstå dem och främst lära mig andas igen, nu när jag vet var det här kommer ifrån.
Nu vet jag varför jag inte kunnat relatera till mitt barn. För att det gör för ont. För att jag vetat (i mina tankar) att jag aldrig kommer att få hålla henne.

Jag vet att Tintin mår allra bäst inuti i min mage.
Jag vet att jag ska släppa det här och bara slappna av.
Jag vet det här, så ni behöver inte berätta det för mig.

Jag hoppas bara att genom att berätta det här, så kanske andra människor i min situation kan känna igen sig och få hjälp.

För mig så hjälper det att prata om det, för då accepterar jag att det finns ett problem och då kan jag se på den från en annan vinkel. Problem-orsak-lösning.
Det svåraste är att acceptera mig själv och mina känslor, för enligt mig och min utopiska drömvärld, så måste jag vara perfekt. Hela tiden. Bevisa för alla, framför allt min familj, att jag klarar det här bäst själv.

Jag hoppas att jag kommer ett steg längre genom att exponera det här. Jag kräver inga råd.
Det här är bara för min egen skull. För att jag ska kunna läsa mina ord och se dem utifrån mig själv.

Svar till min fästmö

Pippi kikade inte på Victoria’s Secret Fashion Show (så jävla hemlig är den väl inte? Bästa sändningstid, jue!) ensam, så klart. Jag kollade också. Med en kebabrulle i näven, en halvtom Paradisask på bordet och en liter Ben and Jerry’s i frysen. Och som ett svar till min underbara och mer-än-någonsin-tidigare-vackraste gravida flickvän: Om du vill gå på catwalk med en rockstjärna så kan jag ställa upp katterna på rad i hallen och hålla dig i handen medan du går där i min onepiece. Jag lovar att ingen underklädesmodell i världen kan klå dig i vare sig sex appeal eller älskvärdhet efter att du burit vår dotter i din mage i nio månader. DET är sexigare än spets, pärlor och klackar.

Tidsfördriv

Sitter och kollar på Victoria’s secret show och slaskar på en pizza och blir mer och mer säker på att det area 51 inte är något jävla sci-fi centrum. Nej, det är en Victoria’s secretfarm, där de avlar fram sina modeller. För ärligt talat, de ser ju EXAKT lika dana ut från hakan och nedåt, har samma intellekt, och drag som ett rådjur.

Dessutom är de alla tillsammans med varsin brunhårig, pojkbandssöt Hollywoodshunk.

Men, jag måste ändå erkänna att jag gillar det. Ja. Jag gillar att titta på långa ben och små, paljettprydda rumpor och höga klackar (även om det svider lite i hjärtat när jag tänker på min egen mammamjuka stjärt). Det är liksom lite hatkärlek att sitta och skratta åt modellerna när de blir intervjuade och allt är så jävla manus, men det går ändå inte att låta bli att bli fascinerad. För vem skulle inte vilja gå på den där catwalken, iklädd vingar och diamanter, bredvid nutidens rockstars? I know I would!

Dessutom är det skönt att komma på andra tankar, än att sitta och grubbla på morgondagen.

The Aftermath

Okej. Känns som om vi läst allt som har med förlossning och de första veckorna att göra. Men vad händer från det att ungen tittar ut till dess att vi är hemma? Det verkar ju kunna vara ett par dagar däremellan, och vad är det egentligen som sker då. Jag har fattat att vi ska ta igen oss, se till att amningen kommer igång osv. Men annars då? Kommer jag bara sitta där på en sängkant och stirra som en idiot? Eventuellt hålla i mitt barn de korta stunder hon inte sover eller ammar. Eller? Ska jag suga med en dator eftersom jag kommer ha massviss med timmar att slå ihjäl eller kommer jag ha så fullt upp att jag muteras trehänt?

I mitt hjärta

Vi har verkligen haft fullt hus här hela helgen. I lördags firade vi julafton med svärfar, farmor, faster Frida med tillhörande svåger samt en extra katt, sedan idag kom farbror Henrik, Mia och deras lilla vovvsing förbi en liten stund och efter det, svärmor med man! Sedan har farbror Sigge umgåtts med oss resten av dagen.

Det har sannerligen varit mycket att stå i, och det har varit så himla skönt.

För nu när alla åkt hem och allt var undanplockat och färdigt så blev jag varse om att det bara är två dagar kvar tills jag ska in till Gävle och eventuellt bli igångsatt.
Då fick jag panik.

Jag har märkt att jag flytt undan tankarna genom att städa, laga mat, plocka och shoppa och när jag nu satte mig ned i soffan så slog det mig att det här livet som jag känner till, snart aldrig blir sig likt igen. “Big surprise” säger ni och ja, jag förstår att jag vetat om detta i nio månader nu, men ju närmre jag kommit slutdatumet desto längre ifrån “framtiden” har jag blivit, rent tankemässigt. Det är som att jag går på repeat och att jag bara tänker på att jag vill ha ett slut på det här, snarare än hur framtiden kommer att se ut.

När jag tänker på att jag med stor sannolikhet kommer att få träffa mitt barn i övermorgon, så slår jag bort tankarna som orimliga. Det känns som att detta aldrig kommer att få ett slut, och ännu mer overkligt är att jag bär en färdig människa i min kropp. En människa som är en del av mig.

Så, jag fick alltså panik. Tårarna sprutade och känslan av att jag var totalt självisk och känslolös för att jag inte kunde relatera till vad som komma skall, bet och rev i bröstet.

“Tänk om jag glömmer bort något jätteviktigt bara för att jag inte vill tänka på det”.
“Tänk om det går åt helvete”.

Jag vet att dessa känslor och tankar är helt normala, men det hjälper ju inte mig?

Var timme känns som sju och jag är livrädd för att gå och lägga mig med mitt grubbel, men vill samtidigt inget hellre än att få tiden att gå. Fast när jag tänker på framtiden får jag ångest.

Jag bär det allra värdefullaste som finns inuti min kropp. Jag är rädd att jag inte är tillräcklig, att jag inte kan skydda henne. Men här inne är hon samtidigt så nära mig, hon kan inte falla ur min famn.

Om jag stannar upp en stund, fortsätter du utan mig då?

Som ni kanske kan förstå så är det oumbärligt att bära detta i sitt huvud, så jag shoppar istället. Drömmer om vårkollektioner och garderobsrensningar och klickar hem klänningar i storlek small. Det får vara så så länge. Det är okej. I alla fall tills i övermorgon.

Emiliana Torrini-Fireheads

Hej och hå

Japp, jag vet att det har varit glest med uppdateringar från min sida. Det beror främst för att jag har så stört ont att all energi går åt att hålla fokus på vad som komma skall.

Har idag varit och fått ännu en hinnsvepning av min barnmorska och efter det så gick (vankade) jag och Robin runt på stan en stund. Jag kan knappt gå, men det känns ändå bättre att vara uppe och röra sig än att ligga stilla. Det gör ju ändå ont oavsett vad jag gör…

Blöder en del och har massa smärtsamma värkar sedan jag var hos barnmorskan, så jag HOPPAS att det gav resultat!

Så jag smäller i mig ostbågar och choklad medan jag väntar på om det kommer att ge med sig eller om vi ska åka in.

Mustasch

Babushkavodkan

Finns det något flytande material med samma egenskaper som frigolit (mjukt och inte kladdigt) när det härdar? Skulle vilja köpa en babushka, ställa en fin vodkaflaska i mitten och fylla till hälften med ett “fyllande” material. Så att flaskan är som gjuten i babushkan.

Går det här?
Vore värt att ha en fin vodka i en fin babushka.

Spelar det roll?

Saker som kan sätta igång en förlossning:

1. Hålla i en unge ett tag.
2. Vuxenkramas.
3. Äta ananas

Nu har vi fixat punkt ett och två. Men jag har en följdfråga om trean. Spelar det roll om det är färsk ananas eller funkar det fint med konservburk från Eldorado? Ska på Willys snart och behöver veta. Kanske, vad vet jag men jag litar på att ni vet, kan jag köpa någon Fanta men ananassmak eller sånna där colaflaskgodisar som är gröna och gula. De smakar väl typ ananas? Eller är det nån annan tropisk frukt de kör i dem? Vore lämpligt om det är själva smaken av ananas som drar igång det hela och inte fruktköttet för jag ska ändå köpa lösviktsgodis. Bökigt att bära hem en hel ananas eller en halvkilosburk med sockerlag och hela köret. Mjölken är tung nog för resan upp till GBH!

Vändpunkten

“Jag orkar inte.“

Jag har hört de orden fler gånger än “jag älskar dig” de senaste veckorna. Och tacka fan för det, för det här har inte varit någon enkel resa. Humöret och hoppet har pendlat mellan lågt och obefintligt. Det har gjort ont och det har varit psykiskt och fysiskt påfrestande. Ärligt talat var jag själv redo att säga orden ett tag. “Jag orkar inte.” Men jag har liksom inte haft något val.

Min enda uppgift som blivande pappa är att palla med. Att helt jävla enkelt fixa det och vad som än händer aldrig ge upp. Men det är svårt när man ser sin älskade lida, när man gång på gång får åka in till förlossningsavdelningen med falska förhoppningar och när allt som till synes kan gå fel faktiskt gör det. Det må låta som att jag är en whinande jävel men sanningen är att det här varit allt annat än en picknick. Jag har alltid sagt att människor är gjorda att föda barn och att det ploppar ut tusentals ungar på daglig basis, som om det är så pass naturligt att man inte alls ska klaga. Hur svårt kan det vara? Det s k a ju för i helvete göra ont och det s k a ju hålla på i 40 svinlånga veckor. Men fuck that shit. Det här har varit tufft! Beyond tufft. Det har varit riktigt jävla jobbigt för oss båda. Jobbigare än jag kunnat föreställa mig att en graviditet kan vara.

Ni som läser den här bloggen frekvent nog att ha sett de senaste inläggen vet dock att det äntligen hänt något. Att vi äntligen har ett synligt delmål. Igår kunde överläkaren konstatera att barnmorskans försök att irritera livmodertappen gett resultat. Och idag kan jag gladeligen meddela att barnmorskan bara för ett par timmar sedan fick in en fingertopp och således kunde göra en hinnsvepning. ÄNTLIGEN goda nyheter! Vi vet mycket väl att det här fortfarande kan bli enormt utdraget och att det inte alls nödvändigtvis helt säkert till 100% behöver innebära att födseln drar igång snart. Men vi har positiva besked. Och vi har datum att hålla fokus på. Det inger styrka.

Jag orkar.

Update!

Jag tänkte försöka ge en update på vad som skett och sagts det senaste dygnet!

Vi kom alltså in till förlossningen igår vid 16 för koll och bedömning.
Jag lades in i en CTG-kurva (som såg fin ut) och sedan fick vi träffa en läkare som skulle kolla om livmodertappen påverkats sedan sist vi var inne. Hon försökte göra en s.k hinnsvepning (inte så värst trevligt), men lyckades inte eftersom tappen var helt opåverkad (lång, bakåtvänd och stängd) och hon sa att det absolut inte gick att göra någonting alls för att påverka mot förlossning.
Att få höra det var som ett slag i ansiktet och både jag och Robin blev fruktansvärt ledsna för man känner sig så hjälplös. Som att ingen tar en på allvar.

Läkaren både såg och kände med oss, och ordnade så att vi fick stanna till dagen efter och då träffa en överläkare för ytterligare en bedömning, och kanske lite mer svar.

Dagen därpå laddade jag rent psykiskt hela morgonen, och lade allt mitt fokus på att verkligen få ut exakt det jag ville ha sagt och vara rak på sak, istället för att bryta ihop och bli förtvivlad. “Jag orkar inte mer, ni måste hjälpa mig”.

Vid 10.30 på morgonen kom överläkaren och en läkarkandidat och det första han gjorde var att undersöka min livmodertapp, plötsligt sa han “jo, men här börjar det ju hända saker” och hela min hårda fasad brakade samman. Jag tittade på Robin och kunde bara skratta, för jag var ju helt inställd på att få höra samma svar som jag fått den senaste månaden.
Att nu få höra att tappen både kortats av, mjukats upp samt börjat böja sig framåt rubbade allt.
Äntligen samarbetar min kropp på rätt sätt! Hurra!

Läkarens slutbedömning var att han trodde att det skulle komma igång av sig själv inom den kommande veckan och att jag skulle besöka min barnmorska för ytterligare “retning” av tappen.
Jag, skeptisk som jag är ville ändå ha någon form av slutstation, ifall det skulle visa sig att inget händer med kroppen.

Vi kom överens om att jag skulle komma in igen den 27/12 (alltså en dag innan jag har beräknad förlossning) för att (om kroppen tillåter) bli igångsatt.

Jag har även fått hem några nya sömntabletter samt kryckor eftersom jag knappt kan gå, och det är viktigt att jag är uppe och rör mig för att hjälpa kroppen att komma igång.
Dessutom så har Robin tagit ut sin semester, så att jag slipper vara ensam hela dagarna -det är främsta anledningen till varför jag känner att jag vill försöka orka stå ut.

Så, vi fortsatte vår dag med att traska runt i Gävle, träffa Jessica och mysa med lille Wilton (att gosa med bebisar ska ju ha positiv effekt när det gäller förlossning, right?), fika och bara försöka rensa tankarna från dygnets alla intryck.

Jag har dessutom hunnit vurpa, med kryckor, mage och hela skiten. Det gick förvisso bra. Men då tyckte jag extra synd om mig själv.

Pjuh, pladdrigt inlägg, men jag tror att jag fått med det viktigaste gällande bebisupdate!

Maktlös

Jag har gett upp med att försöka sova mer. Robin däremot har inga som helst problem med det. Bra, tycker jag, för då är det i alla fall en av oss som har extra ork idag.
De ska nämligen göra en ny bedömning nu på morgonronden och jag ska få prata med överläkaren.

Igår skulle läkaren göra en så kallad hinnsvepning, för att eventuellt få igång allt, men tydligen så var tappen fortfarande helt omogen(?????!) så allt känns väldigt tungt nu.

Idag har mensvärken ökat i styrka, och jag har väldigt svårt att gå…

Fick en sömntablett igår, och Har sovit oroligt i en timmesintervaller. Nu senast vaknade jag i panik och slängde i väg täcket, för jag drömde att det kröp in en duva i jackärmen.

Jag hoppas att de förstår att situationen är omöjligt. Att de agerar istället för att säga “ja, vi förstår precis vad du går igenom, stackars dig “. Att de måste finnas en gräns. För den gränsen har jag onekligen uppnått.

Det här med att hålla ut

Ja, ursäkta. Ni kanske tycker att jag är gnällig, men jag måste skriva av mig. Alternativet är att gå ut och köra in skallen i en snödriva, men det provar jag om det här inte fungerar.

Jag håller nog på att bli galen.

Inatt fick jag inte många timmars sömn, utan blev ständigt väckt av smärtan och trycket nedåt, och av att bebis sprattlade som en tok. Det känns som att hon försöker borra sig ut, och känslan är samma som när man borrar i en tand. Det ilar satan.

Vaknade i morse och hade fått nog, så jag vände mig om för att väcka Robin, bara för att upptäcka att han hunnit gå till jobbet.
Då rann det över.
Inte nog med att jag inte kunde ta mig upp ur sängen, inte nog med att jag ska behöva åka in till Gävle ensam, inte nog med att det gör så jävla ont hela tiden, nej. Det är tydligen inte tillräckligt.

Jag är så nervös över vad som kommer sägas idag, för oavsett så vad de säger på bedömningen så innebär det ju något sorts mål. Något sorts beslut kommer att göras, och jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte har en aning om vad de kommer att säga. Jag är rädd för att jag inte har någon hos mig då. Jag är rädd för att jag är trött. Jag är rädd för att det gör ont.

Jag har alltid sagt “jag fixar det” och “det är inga problem”, och så har det även varit. Som om jag har en knapp som jag svitchar på när jag vet att något är tungt eller kommer att göra ont, som gör att jag inte stretar emot och istället accepterar vad som händer.

Jag kan inte hitta den knappen nu, och börjar få smärre panik.

Det är för många tankar som snurrar i mitt huvud och ännu fler “tänk om”.

Jag måste hitta ett stopp någonstans, så att jag kan landa i det här och återfinna min styrka, men det är svårt när hjärnan går på högvarv och är övertrött på samma gång och det känns som att jag ska spricka som en prinskorv så fort jag rör mig.

Magen som försvann?

Tänkte visa er en underlig sak.

Bilden t.v är tagen för två dagar sedan.

Igår, när jag hade så där vansinnigt ont upptäckte jag att magen plötsligt sjönk som en sten. Det var alltså från en timme till en annan och nu hänger magen som en halvfull saccosäck och det är helt tomt uppe vid revbenen där bebisrumpan tidigare legat och putat.

Jag trodde inte att magen skulle sjunka mer än den redan gjort, och framförallt inte så här plötsligt? Vad händer?!

Kreativ copycat

Om jag ser tillbaka på min gymnasietid så är det en kreativ ung man jag har framför mig. Varför vet jag inte men efter skoltiden har skapandet fått en mindre roll i mitt liv. Den är inte på något sätt mindre betydande men likväl en mindre del. Jag vet inte om det är orken, tiden eller idéerna som har minskat men klart är att jag inte alls målar i samma utsträckning längre. Det är så himla synd men jag antar att jag är den enda som kan påverka det. Återigen ska jag ge fan i att whina och helt enkelt göra något åt det…

Nåväl. Det närmsta jag kommer att vara kreativ idag är att sno en illustration av Hydro74 och ändra om färgsättningen för att matcha hallen. Vad konstnären själv tycker om den saken skiter jag blanka fan i men det känns personligen som ett bittert nederlag att det är på den här nivån mitt skapande befinner sig just nu. Jag finner tröstan i att jag eventuellt har inspiration och tid att måla när jag är pappaledig. Eventuellt. Drömmer jag nu?

Nytt denna månad

Varje gång jag snubblar över något nytt att stampa takten till hamnar det i Spotify-playlisten NEW FASHION. Lite på prov, så där. Oftast vill jag lyssna in mig på en ny låt eller artist ett tag för att avgöra om det är värt min framtida uppmärksamhet. Är det på det viset migreras spåren vidare in i den “riktiga” spellistan. Skulle det vara så att man vill ha kontinuerligt uppdaterad blandning av arg dödsmetall, singer/songwritercountry, obskyr hip-hop och Tysk punkelectro så kan man ju subscriba till listan.

Smakprov från december:

Noah Gundersen bjussar på myset i december.

Bonaparte får mig att vilja springa i slowmotion och sen knarka lite (bara sockertabletter. Knark är dåligt, Tintin!)

Och varje månad behövs lite ilska. Här är halvtekniska Machine Head som verkar bli bättre och bättre för varje album. Bra skit!

Bärsjalen

Betrakta detta som det första inlägget jag skriver insnodd i en bärsjal. Det är mysigt om än lite varmt och kanske inte fullt så underbart som det borde då en liten tygkanin är substitut för den bebis som vägrar titta ut. För oinvigda kan en bärsjal närmast förklaras som en tre meter lång halsduk som lindas i ett mönster runt mamma eller pappa och på så vis förvandlas till en varm och trygg kokong där den lilla kan ligga och mysa. Jag har själv inte bestämt mig vad jag tycker om bärsjalen. Å ena sidan är det i teorin hur trevligt som helst. Liksom, du vet, härligt bohemiskt back-to-basics som jag gillar. Å andra sidan är det inte helt praktiskt. Åtminstone inte med så här lite träning på att linda den och med en tygkanin som crash test dummy. Men jag antar att det inte spelar någon jävla roll vad jag anser om det hela när Tintin väl är här och sätter ned foten om det här inte passar fröken. Jag kan lika gärna sluta fundera på det. She’s the boss.

Snålskjuts?

Efter senaste inlägget igår har jag fått sova en hel del. Konstigt nog!
För jag har fortfarande pissont i bäckenet och ryggen, men ändå så känner jag mig helt utpumpad och slocknar så fort jag lägger mig ned.

Nu hoppas jag verkligen på positiva svar imorgon på sjukhuset, för jag är livrädd att de ska göra som alla andra gånger innan, det vill säga skicka hem mig med besked om att de inte kan göra något och att jag får vänta och hålla ut. Jag kan inte hålla ut mer! Det är liksom slut i håll-ut-förrådet.
Det handlar mest om en utdragen lidelse som tar kraft som jag inte har och som tär på mitt psyke.

Nu till min fråga: Är det någon som eventuellt ska åka bil från Bollnäs till Gävle i morgon eftermiddag?
Eller som ska åka Gävle-Bollnäs på kvällskvisten?

Det är nämligen inte helt enkelt att åka buss-tåg-buss+promenad när man har ett barn mellan benen.

Ett telefonsamtal senare

Har nu haft ett långt samtal med förlossningen och jag tror att jag vid det här laget har träffat och pratat med varenda barnmorska där, för jag behöver bara säga “Pippi” så vet de exakt vem jag är, och alla som jag pratat med säger typ “åh, du som haft det så träligt”, “hoppas att det är igång nu” osv… Men det här gången så kände jag att jag faktiskt fick respons och att det faktiskt hände någon positivt.

Barnmorskan som jag pratade med sa i alla fall att det kan vara så att bebisen har trängt ned ännu längre i bäckenet och ligger och trycker mot en nerv, så hennes förslag var att köra TENS på insidan av låren (spännande!).

Hon ordnade dessutom en läkartid åt mig på måndag, så då ska jag in på bedömning om jag eventuellt kan få sättas igång. JA TACK!
Hoppas att ju mest på att livmodertappen börjat mogna och att det är på gång av sig självt, men jag tror att de äntligen förstått att jag inte klarar av att ha det så här mycket längre till och att de är villiga att hjälpa mig.

För jag vägrar åka in en gång till, och bli hemskickad med alvedon, som inte hjälper ett piss…

Nästa mål: överleva tills måndag.

Hör upp ni som fött barn!

Jag har sedan igår haft ett rejält tryck nedåt, och den känns seriöst som att allt blod i hela kroppen har samlats i fi och jag tror att jag ska gå sönder när som helst.

Smärtan sitter framförallt i svanskotan och upp i bäckenet, och det spelar ingen roll vad jag gör för det vägrar ge med sig. Värst är när jag reser mig upp från att ha suttit, då vill jag bara skrika rätt ut.

Är det någon som har något tips på vad jag kan göra, eller om detta betyder någonting? Jag har ju som sagt bf om 11 dagar, men kan lika gärna gå över tiden så alla tips och förslag är guld värda.

/Desperado

Idag

Jag är precis hemkommen från en repa på stan innehållande god lunch, god latte och många goda skratt!

Nya finblusen på!

Passade även på att köpa lyxigt shampoo och showergel att ta med mig till BB. Tycker att jag är värd det när allt är klart.

Miracle Moist Shampoo från Aussie
Cinnamon Orange Showergel från Kings & Queens

Shampoot luktar precis som sånt där rosa tuggummi på tub! Sedan köpte jag även tomma “flaskor” att förvara egengjorda krämer i. Perfekt! En för hemmagjord massageolja (olivolja+någon droppe pepparmyntsolja), en för bodylotion (kokosolja+olivolj+aloe veragel) och en sprejflaska som jag ska fylla med något obestämt.

Vet inte riktigt hur jag ska fortskrida denna kväll, för Robin är borta på julbord och bussarna har slutat gå och kylskåpet är tomt (i alla fall på sånt som jag är sugen på).

Ska jag lägga mig i badet och glömma bort världen för en stund, eller sätta mig och fulgrina i ett hörn för att allt är så jävla komplicerat?

Trolldrycken

Här står jag och fipplar med mitt hasch, eh menar mina torkade hallonblad!

Skämt å sido.
Jag har under några veckors tid surplat i mig hallonbladsthé, som i folkmun sägs ha en stimulerande effekt på livmodern och således kan det hjälpa den att träna sig till förlossningen! Dessutom så ska det även hjälpa livmodern att dra ihop sig efter man har kalvat.

Är inte helt säker på att det fungerar, men desperat som en är, så vill jag inte sluta heller i fall att.

Jag köper mitt thé på hälsokost här i Bollnäs för 38 baloobas/påse.

Köpte på bodystore.com förr, men jag tyckte att det smakade snus så döm om min lycka när jag fann detta, som faktiskt bara smakar som ett svagt earl grey!


Om det fungerar är det toppen, om inte, så tillför det ju i alla fall en hel del behövlig vätska som min kropp behöver just nu. Jag menar, tanten (eller är det en karl?) på bilden ser ju jäkligt nöjd ut och hon har säkert skitit ut en hel skeppa ungar så, det är väl bara att köra på?

Jag brukar koka ungefär en och en halv liter vatten och hälla det över en näve hallonblad (har införskaffat mig en stor thékula från Åhléns som är jävligt lämplig), sedan låter jag det dra tills det har svalnat och sen häller jag över det i en karaff som jag sen förvarar i kylskåpet. Dricker det alltså helst kallt, eftersom jag svettas som en gammal akrobat om dagarna.

Wish me luck!

Forever alone

Robin är borta på spelning och jag är strandsatt (som den val jag är) hemma.
Är sugen på att ta en promenad till den centrala kiosken för att köpa något ätvänligt, men det är isgata ute och jag är rädd att om jag råkar halka till med något ben så trillar bebisen ut. För det är precis så det känns just nu.
Som att jag har ett bowlingklot uppstoppat i fi.
Det gäller att växla mellan soffläge, sidoläge och stående, eftersom jag inte kan befinna mig i positionerna mer än nån halvtimme i taget. För då börjar det trycka, strama och dra.

Jag önskar att vi hade romerska ringar i taket som jag kunde hänga i! Det skulle vara något för den arma ryggen om inte annat.

Nåväl, Robin är i alla fall borta och det betyder ensamhet och tvångsknipning för min del.

Skulle mycket hellre skakat rumpa på en svettig nattklubb (ni vet, skaka ner bebisen i bäckenet alltså), eller gå på bio, eller vad som helst som innebär att jag får en anledning att sminka och klä upp mig. Och träffa människor, för det råder det sannerligen brist på i min vardag.

En kär gammal vän

Jag bestämde mig inatt, efter att gått runt i flera timmar och känt mig som en white trashslyna i håret att jag skulle klippa lugg igen.

Sagt och gjort!

Är väldigt nöjd, men nästa gång ska jag låta bli att göra det mitt i natten när motoriken inte riktigt lirar. Råkade nämligen få halva luggen i ögat eftersom jag glömde bort att blunda, så det blev många fula ord och en dusch med linsvätska… Tur att Robin sover så tungt!

Dagens inspiration

Bjussar Göteborgska Cybtekk på.

Genialiska snitt och färgkombinationer.

(Och att modellen visar att det både går att vara fierce och gravid ger mig nytt hopp om tillvaron)

Peekaboo

Så här fin är min mage i Vecka 39 (38+1).

Fick hem kläderna som jag beställt igår och kunde konstatera att två av tre byxor inte gick att få upp längre än till låren, så då gick min plan om att få ha nya fina kläder till BB i stöp. Jag anser nämligen att föda barn är ett tillfälle att fira, och jag vill känna mig fin på mitt barns första födelsedag. Dessutom ser det ut som att någon gått lös med piska på min stjärt. Jag har varit så glad åt att jag inte fått några bristningar på magen att jag glömt bort att kolla baksidan, och ja, där satt de och hånflinade.

Älskade Tintin, jag vill att du kommer ut när du själv är redo, och jag vill att du ska må så bra som möjligt, men jag vill ha min kropp tillbaka!

Killar kan!

Om varenda fruntimmer med en blogg, plånbok och särskrivna rubriker kan blogga om klädinköp kan minsann jag också. Så nu spottar jag mig i nävarna och tar ett stadigt grepp om musjäveln, sopar på Soulfly för att få ett testosteronöverskott som på något vis ska kunna berättiga detta inlägg och öppnar Photoshop med avsikt att skapa ett kollage av böxera jag köpt. Hela två bilder och en logotyp blev det men likväl krävdes ett redigeringsprogram. Släng in ett par syftningsfel i det här texten så kommer den ligga och skeda en fjortis i nästa veckas bloggtopp. Lätt!

Danska Humör regerar fortfarande klädmarknaden och återfinns på bollnäsiska Appertiff, onlinebutiken Junkyard, eller varför inte på www.stayguy.se där de dessutom verkar ha Humör-rea. Ovan ser vi en lite diskretare modell än vi är vana vid när danskjävlarna är i farten, men jag gillar betonggrått såväl som deras lilagröngräddelina skjortor med snitt som skulle ge Andy Warhol spasmer. Bra skit.

Gult är…?

Jag och Pippi har målat hennes (ja, den hon själv låg i som lillskit) gamla spjälsäng  i en alldeles fantastisk gul kulör. Vad som var mindre fantastiskt med färgvalet var att jag glömt hur bra täckförmågan är hos gul färg. Det vill säga ungefär inte alls. Mina tidigare erfarenheter borde ha lärt mig att det täcker snäppet bättre än genomskinliga vätskor.  Snäppet. Men nej, trots att jag vid många tillfällen svurit, spottat och fräst i ateljéer över hur alla kontrasterande nyanser verkligen lyser igenom färglagren så lyckades jag ändå skippa att grundmåla de mörka partierna. Vad ni ser ovan är alltså tre lager gul färg över gröna rosetter från tidigare lackering som sticker en i ögonen likt såna där pålar man vet att rumänska vojvodar hade upsatta på gården för att kunna spetta okristna och annat löst folk med under 1400-talets senare hälft. Givetvis ska dessa rosetter göras om till något lite mer modernare men jag vet inte riktigt vad ännu (mer än att det inte ska bli gult eftersom det kommer kräva 10 liter färg till).

Idéer?

Mer kläder, ge mig!

Klickade precis hem dessa och nu har jag kläder så jag klarar mig ett bra tag framåt!

Tycker att det är svårt att hitta leggins… Oftast så är de gjorda i något läskigt material som noppar sig och blir hängiga och genomskinliga i röven.
Men jag hoppas att dessa håller måttet! Blev superglad när jag hittade dem, för jag har letat efter ett par snygga, enkla att matcha med stora dölja-pösmagen-skjortor.
Som den här, som jag införskaffade på Lindex igår.



Den är HUR fin som helst, och jag ser ut som en snöängel i den. I alla fall just nu eftersom den står rakt ut över magen!
Tycker verkligen att Lindex har shapeat upp sig från frumpy till riktigt fina snitt och färger. Kul!

Nytt rekord!

Ingen dålig start på dagen!

Inspiration

By GYPSY WARRIOR

Sammet, svart, spets, mocca, fransar, purpur, skinn, boots.

Dagens dag

Två veckor kvar till bf.

Idag var vi på rutinbesök hos barnmorskan, som kunde konstatera att allt ser bra ut och att vi följer kurvan så fint.
Jag var lite orolig för att bebisen skulle ha vänt sig i magen, eftersom hon sparkat och härjat som en tok de senaste dagarna, men hon låg fortfarande fixerad och i startgroparna. Pjuuuh!

Förutom det så har jag även hunnit med en repa på “stan”, där jag bl.a införskaffade mig en superfin skjorta/blus att ha efter förlossningen. Den är både feminin och bekväm, och har knappar i fram så att man lätt kan hänga ut en tutte när det är matdags.

Sedan har jag även gjort en liten makeover! Kände att jag var värd det, så att jag i alla fall slipper se ut som ett härke när jag ändå mår som ett.

Före:

Dassig mörkbrun/lila/röd(?) färg.

Efter:

Ljusade upp några partier och använde Revlon Nutri Color Creame 200 Violet, som är en pigmenterad inpackning.

Var rätt svårt att fånga färgen på bild, men den är ju garanterat fräsigare än innan!

Det bästa

Det är det här jag ser när jag mår som bäst.

Vad ser du?

Mitt löfte

Hur kommer det kännas att hålla mitt barn i mina armar?
Jag har ju burit henne i nio månader, men snart får jag hålla henne mot mitt bröst.

Hur kommer hon se ut?
Kommer jag kunna känna igen mig i henne?

Tänk om jag inte kan.
Tänk om jag gör fel?
Inte förstår?

Vad kommer få dig att skratta?
Vilka färger kommer du tycka om?

Vad i världen får dig att gråta?
Låt mig få veta, så ska jag skydda dig.

I min famn är du trygg. I mina armar kan du vila. Närmast mitt hjärta.

Det är mitt löfte.

Besöksrekord!

Sånt här gör mig peppad!

Shopping

Eftersom Tintin inte vill komma ut än kanske jag hinner få hem mina nya kläder som jag beställde igår.

Är verkligen i STORT behov av byxor, så jag hoppas att jag hinner få hem dem så jag kan slänga mina skabbmjukisar åt helvete.

Det här blev det:

Två par byxor, ett par shorts och en amningströja! Samtligt är från nelly.

Less

Jag har precis börjat kvickna till efter bricanyldosen som jag tog inatt.
Det är sista gången jag tar det, för fy fan vad jag har mått dåligt!

Vaknade tidigt i morse med mensvärk och skakade i hela kroppen, samt hade en huvudvärk som hette duga.
Det har fortfarande inte släppt än, så nej tack. Det här var sista gången.

Det känns inte heller bra att jobba “mot” kroppen.
Bricanyl verkar ju som så att de stoppar upp värkarna, så att man kan få vila. Men jag har ju värkar av en anledning…

Hur som helst.

Igår kom vi in till förlossningen vid tolv på natten, och jag fick ligga i en CTG-kurva där de tydligt kunde uppmäta mitt värkarbete, och barnmorskan sa “nu håller vi tummarna, för nu verkar det vara något på gång!”

Efter en halvtimma undersökte hon min livmodertapp och berättade att den var sluten och omogen och att det alltså inte hände något.

Då började jag gråta.

Barnmorskan skickade efter en läkare som skulle besluta om vad som skulle ske härnäst, och av henne fick jag rådet att ta bricanyl och åka hem igen.

Det beskedet kändes tungt och först tog jag det som ett personligt nederlag, att jag åkt in och verkligen trott att det var på gång, och så var det inte så. Vilken jävla sopa jag är. Skäms och vill bara försvinna. Varför ska det aldrig fungera för mig? Nästa gång kommer ingen att tro på mig. Fan fan fan.

I taxin släppte de tankarna lite, men det känns fortfarande piss. Det är inge kul längre. Nej, det är faktiskt helt värdelöst att sitta här själv dag ut och dag in, med värkar som inte leder någon vart och som bara gör ont.

Hur ska jag orka mig igenom detta? Jag vet att jag inte något val, men hur gör man för att det inte ska tära sönder psyket totalt?

Dessutom så känns det fruktansvärt jobbigt att sitta och åka fram och tillbaka till Gävle vareviga gång. Det tar ett tag att åka liksom och då känns ett negativt svar ännu tyngre.

Man ska ju åka in när det är 3 minuter mellan värkarna, och det var det vi gick efter igår. Nästa gång då? Hur ska jag veta?

Inte dags!

Nej, det var inte dags.

Sabla unge!  Förvärkarna är så pass täta att vi måste kolla upp dem men när vi väl kommer in till BB så är inte Pippi öppen. Jag blir knäpp av det här. Och det bådar ju inte gott för framtiden när jag inte ens har styrsel på ungen innan hon är ute…

Skämt åsido så börjar jag bli trött på det här. Inte bara för att jag vill kunna krama om min dotter nu, men mest för att jag ser hur det tär på den stackars Pippin. Sabla graviditet! Hon har haft det långt ifrån lätt under de här månaderna och för varje gång vi får tecken på förlossning höjs förväntningarna ytterligare ett snäpp. Vi vet att ju längre Tintin får vara kvar där inne och bakas desto bättre men nu är vi trött på taxiresor, CGT-kurvor och sjukhussängar. GE OSS ETT JÄMARNS BARN NÅN GÅNG!

Dags?

Pippi har sovit ett par timmar och nu har sammandragningar gått från att dyka upp var femte minut till var tredje.
Har man tre sammandragningar inom 10 minuter är det bara att åka in.
Så… Taxin är på väg.

I’m home

Okej, nu är jag också hemma.

Pippi har kraftigare förvärkar än hon tidigare haft och de känns, jag citerar, “annorlunda, som om de trycker uppifrån och ned.”

Vi har haft falsklarm mer än en gång så jag säger ingenting annat än att väskan står packad och kameran är laddad.

Uppdatering

Provade att tima mina sammandragningar och upptäckte att de är regelbundna och kommer var 6-7 minut.

Det gör inte jätte ont, men det känns rejält och hela kroppen knyter sig när de kommer.

Tog 1g alvedon för typ två timmar sedan och den har inte hjälpt.

Robin har slutat och är på väg hem, sen får vi se!